- Varför och hur allting gått till

Såhär började min aupair dröm, i 9:onde klass började jag tröttna på livet i en småstad skolan och allt annat, vad skulle jag göra det fanns inte en chans att jag skulle kunna skippa plugget eller gymnasiet efter det. Men jag ville ändå göra någonting, ville jag flytta ville jag börja jobba och som vad eller ville jag resa

DING!
Jag ville resa, ungefär varje dag i 4 år har jag tänkt på denna resa, var skulle den gå skulle det bli bra och när var och hur skulle jag hamna?
Helt plötligt gick jag 3:e året på frisör linjen, något jag inte ångrar och något som jag absolut vill jobba med i framtiden. En underbar pojkvän, ville jag verkligen åka ifrån honom?
Men jag kanske skulle kolla på det ändå?  Malmö mässan inföll och det fanns hur många researrangörer som hellst, jag skerv upp mig för att få information hos lite olika resebyrårer, kanske ville jag bara resa på en lite längre semester?
En av arrengörerna (kommer inte ihåg vad de hette) Började ringa konstant, vilket började få mig att tänka på, att om de är såhär desperata efter mig är det ingen som åker med dem då?

Jag fortsatte att tänka på det och en dag kom flyers från STS, de är med och anordnar rätt många resor så jag tittade lite på deras resor, samtidigt börjarade jag tveka på om det var frisör jag ville bli? Jag jobbade på ett lekland och träffade barn varje helg och började undra om jag kanske ville börja jobba med barn och bli förskolelärare.
Jag funderade lite och tänkte, men då borde jag kanske söka till aupair för efter det året så kanske jag vet vad jag vill.

Jag kollade upp deras informationskvällar och hittade en i malmö, jag tog med pappa eftersom det är bättre att höra allt med 2 par öron istället för 1 par, jag drog samtidigt med mig två andra kompisar. När vi kom dit fick man sätta sig ned och prata med en tjej som själv hade varit iväg, efter samtalet visste jag nästan direkt att jag ville göra detta. Jag kom hem och skickade in anmälningen direkt. Mamma och pappa kom överrens om att de ville betala min resa (de är de bästa!!) Jag blev kallad till intervju, snacka om att jag var närvös, den skulle till och med hållas på engeska. Men väl där gick det jätte bra, hon som intervjuade mig var lugn och avslappnad och vi pratade på svenska och när det var dags, gick engelskan (verkligen inte som en dans) helt okej.
Mina papper skickades in och jag blev antagen, jag gick på läkarundersökning och fixade nytt pass.
Därefter skulle en profil på en hemsida startas, det är en hemsida som gör att man får kontakt från sitt hemland till USA. Jag började fylla i referenser och all annan information och sen kom det svåra, jag skulle skiriva ett brev på 800 ord på engelska om varför jag ville åka, efter att ha knåpat på detta i flera veckor var det äntligen klart!

Nu skulle bara en familj kontakta mig, jag beslöt mig för att inte önska om en plats att hamna på eftersom det var bättre att hamna hos en bra familj än på en bra plats i landet. Så inom 2 veckor var det 3 familjer som kontaktade mig, först fattade jag ingenting och eftersom man endast kan se familjens profil i 72 timmar och min kontaktperson fanns i  Göteborg hann jag inte med att kontakta den första familjen, då den andra familjen kontaktade mig försvann deras profil och den 3:e svarade aldrig. Varje gång jag fick ett mail hoppade hjärtat 10 skutt. Men efter dessa 3 veckor hände ingenting på en månad. Jag började känna mig lite nervös, var det verkligen ingen som ville ha mig?
Jag kontaktade sara (göteborg) och frågade men hon sa att allting var okej, skulle man inte åka förrän i oktober så var der lugnt. 2 veckor senare får jag ett mail från henne där det står att jag borde fått en familj (fast lite trevligare). Då fick jag panik, jag gick in och uppdaterade min profil vilket hon rådde mig till och väntade.

För 3 veckor sedan runt 11 tiden på kvällen, jag skulle precis släcka ljuset så ringer telefonen, och jag har en fobi över att svara när jag inte vet vad det är för nummer det var ett 001, jag sprang ut till mamma och pappa och frågade och när jag fick veta att det var USA fick jag panik. Tänk så var det en familj så missade jag dem. Självklart visade det sig vara en familj från Ohio, vi försökte få kontakt i över en vecka innan de äntligen ringde!
En lördag eftermiddag, och jag hade verkligen försökt att förbereda mig, ÄNTLIGEN en intervju, jag hade varit nervös hela veckan över detta eftersom jag inte visste rinkigt när de skulle ringa.
Jag fick prata med Dave och Tana, super gulliga vi pratade i en halv timme och allt kändes helt rätt, de har 4 barn och hund. Vi bestämde att vi skulle prata dagen efter men de ringde redan efter en timme och sa att de två äldsta flickorna ville prata med mig. Och att de inte hade möjlighet att prata imorgon.

Det visade sig att det var flickorna som valt ut mig, vilket kändes jättebra. Vi pratade lite till allihopa eftersom de satt mig på högtalare, de hade pratat med en del aupair kandidater innan mig men de tyckte att de kändes bra med mig. Jag blev så himla glad, eftersom jag kände likadant. Vi bestämde redan då att vi skulle matcha.
Jag sprang runt i hela huset och hoppade och skrek, jag firade hela natten eftersom jag dessutom var bort bjuden jag var bara så glad!

Dagen efter var det inte lika kul eftersom jag visste att jag skulle prata med calle, han visste ju såklart att jag ska åka och vi har bråkat så mycket om denna resa, jag hade ju inte heller varit glad om han skulle åka. Jag älskar verkligen denna människa och vill absolut inte lämna honom, jag vill verkligen dra med honom men tro det eller ej han vägrar. Det känns tungt att åka iväg från honom, men just nu tror jag att jag behöver det, inte vara ifrån honom men kanske få göra något jag verkligen vill!


Igår fick jag ett mail från deras nuvarande aupair eftersom jag bett Dave om hennes facebook för att det hade varit kul att prata med henne. Jag bombaderde Steffie med frågor och det är där jag står idag!

Anledningen att bloggen kommer innan resan är för att jag satt med matilda och tess och pratade om deras resor och blev medveten om att det snart är dags, så jag hoppas att mina värsta nerver kan skrivas av här! Haha.

Jag får tänka såhär, det är ett år jag vet att mina vänner, familj och släckt absolut finns kvar och hälften vill komma och hälsa på, jag menar ett år det kommer att gå såå snabbt ! Wiio

---