verkligheten kommer och slår en i ansiktet efter 11 dagar i paradiset

Hej Stumpan!



Tänk att du har varit i Paradiset 1/3 månad nu och har MÅNGA fina minnen att bearbeta.

Jag är övertygad om att när du nån gång i höst o/e vinter (snart!) har landat, även mentalt, då upptäcker du att du faktiskt hade ett Paradis i USA också.



Det är snart ett år sen du började skriva i din blogg, och bara TÄNK så mycket som har hänt. Du drömmer väl på amerikanska?



Just nu tror du att du är mest ensam i hela världen, men se du är ju inte det för i tankarna är vi många som tänker på dig varje dag. Men det är ju klart förstås, vi syns ju inte.

Nu har du i alla fall avverkat 75% av din aupair-tid i USA, det trodde du inte för ett ½ år sen?



Jag kan förstå att det kändes som ett "slag i ansiktet" när familjen Isgren lämnade dig. Du har levt i en sann drömperiod med båda familjerna inom räckhåll och i ett annat land. Det måste bara vara det optimala och därför gör det ju så ont när ens egna familjemedlemmar åker iväg.



Räkna resterande tid i elvadagarsperioder (det blir inte så många kvar) och LÄNGTA till slutet så hoppas jag att du tycker om att längta. Jag älskar faktiskt att längta efter allt möjligt, det är härligt när man kan längta på ett positivt sätt.



Många trösterika ord hoppas jag och många KRAMAR ifrån Råland och mig.