Har ni haft en sån känlsa av att ni är på fel ställe någongång.
Det kvittar egentligen vad man gör, så går det åt skogen. Det måste vara ett tecken på att man är på fel ställe.
Det kan ju inte vara meningen att man ska möta motgång efter motgång.
Eller så är det, det. I så fall så är det väldigt tråkigt.

Ger officiellt Frankrike en sista chans. En intervju att gå på i slutet av Oktober. Går det också åt skogen så kan det ju inte vara meningen att jag ska vara här. Punkt.


I helgen hade jag i alla fall väldigt roligt, gick ut med lite personer som jobbar på universitetet och är från olika engelsktalande länder.
Det blev dans och vin och en sen kväll, så värt det!

Vi har haft besök av Calles föräldrar sedan i torsdags, det har varit strålande solsken, turistande, vinst mot förra laget i lördags och nu säger de att jag kört slut på dem med allt gående. Så idag blir en lugn dag.
Hoppas dock på minimalt stillasittande då min rygg känns som den är 100 år gammal.


Ikväll ska jag nog använda lite av mina välförtjänta pengar och boka en resa till hamburg till mina älskade tyskar.